Ibland i livet, stöter man på människor som man vet är något alldeles speciellt. Det kan handla om sin kommande man, en god vän, eller bara en människa man kanske råkar gå förbi på gatan. Jag har varit med om tillfällen i alla tre ovan nämnda situationer.
När jag gick sista året i gymnasiet var jag på väg hem en kväll efter att ha varit hos en kompis. Då bodde jag i Östersund och hade min lägenhet på Frösön. Det var en riktigt kall vinterkväll. Jag tror det var över -20 grader ute minst. Himlen var helt fantastiskt stjärnklar, sådär tydlig och nära som den bara är uppe i mitt älskade norrland. Jag var halvägs över gångvägen över frösöbron. På avstånd ser jag en man, säker 40 år äldre än mig. När vi passerar varandra möts våra ögon, och någonting varmt fyller mitt hjärta. Vi ler mot varandra samtidigt och -20 kändes i min själ som en skön utlandssemester vid medelhavet. Mannen utstrålade en sådan god, vänlig och klok energi så jag själv i mina tonårsår nästan hade kunnat smälta av ödmjuket där på bron. Våra själar såg rakt in i varandra, och vi förstod vem den andre var. Det där var ett sådant möte, med en främlig, som man aldrig glömmer. Ett leende, och det är etsat i mitt minne för alltid.
När jag träffade Lars visste jag att han var den mannen jag skulle spendera resten av livet med. Såklart vad jag ödmjuk inför hela situationen. Det var ju inte den första killen jag hade dejtat. Men det var något med den här killen. Något varmt och tryggt, något säkert och självklart, som jag aldrig kännt förut. Tiden då han pluggade fyra månader i augusti var den svåraste tiden. jag saknade honom så det gjorde ont, och jag grävde ner tankar och känslor i mina studier. När han kom hem, var jag lyckligast på jorden. Vi flyttade ihop. Vi har haft upp och nedgångar, trots att det bara gått knappt tre år. Men jag älskar honom med hela mitt hjärta, och jag har så villigt och ärligt gett honom mitt. I morgon ska vi kolla på ringar. Han friade under semestern i Prag, och jag grät av lycka över att äntligen få bekräftelse på det jag egentligen vetat hela tiden. Att Lars är min man. På måndag ska vi få hem ett litet knyte. Vårat håriga kortnosiga lilla skötebarn, och vår kommande bästa vän. Boxern Amy kommer vara starten på vårat familjeliv. Någon dag blir det riktiga ungar. Men inte än. Först ska vi hitta ringar. Jag är lyckligare med Lars än jag någonsin varit förut..
Sen finns det vänner. Vänner kommer och går som det heter. Men det finns speciella vänner, som får en extra fin plats i hjärtat. En sådan vän fick jag lära känna under min skoltid på komvux yrkesskola i Nässjö. Jag har alltid varit en väldigt andlig person som alltid trott på makter högre än vad vi någonsin kan föreställa oss. Jag har alltid haft en känsla att det är mer med oss själva än kött och blod, och att vi är kapabla till mer än vad våra fysiska kroppar förmår. Denna speciella vän bekräftade alla mina känslor kring det här. Det var som om jag hittat en själsfrände, en som jag. Trots våra olika liv. Hon är från Bosnien och flyttade till Sverige under omständigheter som jag inte ens kan föreställa mig. Hon har berättat historier från sitt liv, som får mig att vilja skriva en bok inspirerad av hennes berättelser och jag kan inte föreställa mig de avsked, den smärta och den sorg hon måste ha kännt genom livet. Jag hoppas också hon har fått känna en hel massa lycka. Lycka över sina tre barn, sin man (trots att han är lika oandlig som min...), lyckan över att bo i ett sådant fint land som Sverige och lycka över att leva bland vänner som älskar henne just för den speciella och härliga och underbara människa hon är. Hon har gett mig så himla mycket, och jag är så otroligt tacksam över att hon har kommit in i mitt liv. Hade jag kunnat, hade jag gett henne allt jag äger och har, för det fötjänar hon. Det känns som att händelserna i mitt liv som lett mig hela vägen ner hit till småländska Eksjö, var helt enkelt meningen för att våra vägar skulle korsas.
Nu har jag slutat skolan, snart flyttar vi nog ifrån Eksjö och småland för att söka vår framtid någon annanstans i Sverige. Vi kanske inte kommer ses varje dag, varje vecka, eller ens varje månad. Men så är det här i livet. Vägarna vi hamnar på är till för att följas, och det är vår uppgift att göra det bästa av det. Var tacksam över det vi har, kämpa för att nå det vi vill, älska de människor som rör våra hjärtan på sådana speciella sätt, att de stannar där hela livet. Jag behöver inte skriva ditt namn, för du vet vem du är. Glöm inte mig, för jag kommer aldrig att glömma dig! Vi ses snart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar